Rastlösheten är min dåliga vän.
Det ligger ett tunt, vitt lager på marken utanför mitt fönster. Kylan biter i kinderna när jag tar en härlig promenad. Nu vill jag bara ha mer kyla, snö och sol. Jag vill åka skidor, susa ner för perfekta backar, känna mjölksyran i benen, känna svetten utmed ryggen. Jag vill hoppa i mina pjäxor, dra på mig hjälmen och slänga mig utför. Jag blir nästan helt lyrisk när jag tänker på det. Snö är för mig rogivande. Lugnet infinner sig och kroppen får arbeta. Jag vill verkligen ha snö, NU!
För tillfället är jag allt annat än trött. Ögonen är stora som pingisbollar och kroppen längtar inte alls efter att få krypa ner i en stor, sval säng och bara slumra till. Icke då. Jag är enormt speedad och kan förmodligen gå tre varv runt Gnosjö, men det är inte speciellt roligt att göra sjäv. Därför sitter jag här, i soffan och har skaffat Facebook. Ungefär så uttråkad är jag, från och med nu går det bara utför. . . Rastlösheten är inte bra för mig, den är ungefär som en dålig vän. En dålig vän som man inte kan göra slut med, fast man vet att det är det enda rätta.
Later folks.
För tillfället är jag allt annat än trött. Ögonen är stora som pingisbollar och kroppen längtar inte alls efter att få krypa ner i en stor, sval säng och bara slumra till. Icke då. Jag är enormt speedad och kan förmodligen gå tre varv runt Gnosjö, men det är inte speciellt roligt att göra sjäv. Därför sitter jag här, i soffan och har skaffat Facebook. Ungefär så uttråkad är jag, från och med nu går det bara utför. . . Rastlösheten är inte bra för mig, den är ungefär som en dålig vän. En dålig vän som man inte kan göra slut med, fast man vet att det är det enda rätta.
Later folks.
Kommentarer
Trackback
