Hey mate. Go ahead, make my day!

När jag ser den knyter sig magen, ångesten kommer. Mitt hjärta krampar och jag hatar din närvaro. Jag känner ett  sant hat mot dig. Tilliten är borta åter igen, jag vet hur lätt det är för dig att falla dit. Du vill inte lyssna på tystnaden, inte känna tomheten och ensamheten. Men den är där, jag lovar. Ju oftare den är framme desto mer ensam blir man. Det är den bittra verkligheten och den sannaste sanningen av alla. Jag svär. Jag hatar dig. Det finns inget jag föraktar som dig och den känslan du infinner. Det är den enda känslan jag aldrig mer vill känna. Hatet blir starkare och glappet mellan oss blir större och längre.
     Ingen vet hur du känner, eller jag. Ingen vill lyssna eller prata. Verkligeheten är lömsk och opålitlig.

Min  sårbara själ och mitt hjärta hatar dig!

Ett liv med eller utan . . .

Vad har du tillfört?